Sill (Clupea harengus)
---------------------
Utbredning: Norrut upp i Ishavet till 75° n br. Österut till Vita havet. Söderut längs Atlantkusten till södra Frankrike och Portugal, där bestånden tunnas ut. I Nordamerika kring södra Grönlands kuster och längs östra kusten från Baffins land till SydCarolina.
Förekomst i Sverige: Runt alla Sveriges kuster.
Miljö, vanor och föda: Sillen drar omkring i stim längs kuster och ute till havs på varierande djup mellan ytan och 200 m. Ibland söker den sig till flodmynningar. Stimmen kan omfatta ca 500 milj sillar. Sådana stim kan vara mer än en mil långa och ett par km breda. På dagen går sillen ofta närmare bottnen, på natten stiger den i regel upp närmare ytan. Den följer härvid planktonets rörelser. Planktondjuren, särskilt smärre kräftdjur, fisklarver och blötdjur, utgör nämligen sillens förnämsta föda. Stundom jagar den dock även något större kräftdjur och småfisk. Sillen intar näring i huvudsak under sommarhalvåret. I Östersjön har övervintrande koncentrationer av strömmingar anträffats i Södermanlands skärgård under jan-april 1977 i så stort antal att fiskarna i vikt representerade 1/4 av hela den svenska Östersjöfångsten av strömming 1976. 1978 lokaliserades lika stora stim av övervintrande strömming vid Möja i Uppland och vid Bråviken i Södermanland och Östergötland.
Flyttning: Förutom de vertikala förflyttningarna mellan övre och undre vattenlager företar sillen vandringar i samband med leken. Dessa är av stor omfattning och sträcker sig över väldiga havsområden men är ännu ej till alla delar kartlagda. Omfattande märkningsförsök har dock visat att åtminstone en del av den sill, som fiskas vid Norges västkust under vintern och våren, där den också leker, påträffas under sommaren vid Island. Vårt eget vintersillfiske är periodvis till stor del baserat på sill, som inkommer till Västkusten från Nordsjön, där våra fiskare före fiskegränsernas utflyttning fångar den på sommaren under namn av fladensill efter den förnämsta fiskplatsen. Fladen grund i norra Nordsjön. Kattegatts höstlekande sillar vandrar däremot in i nämnda område i juli-aug och leker där i okt, varefter de försvinner på senhösten, sannolikt ut i Nordsjön. De är numera sällsynta, och vårlekande sill dominerar här liksom ofta i Skagerack. Till västligaste delen av södra Östersjön har dock sillar genom Öresund vandrat från Kattegatt och i mindre utsträckning från Skagerack. Sålunda har i Bohuslän märkta sillar återfunnits i Kielbukten och vid Rügen samt vice versa. Dessa sillar utgör avkomma av vid Rügen vårlekande fiskar. Härifrån vandrar de norrut från maj-juni till sept-okt, medan återflyttningen från Skagerack och Kattegatt pågår under senhösten och vintern. Inom Östersjön har också längre vandringar konstaterats. Vårlekande strömming utmed Syd- och Östkusten upp till Ålands hav tillbringar sommaren och hösten i södra Östersjön, huvudsakligen öster om Bornholm. Flyttningen dit går mestadels väster om Gotland. Under senhösten återvänder dessa sillar norrut. Strömmingar från mellersta Bottenhavet förekommer både i södra Bottenviken och i Ålands hav. Bottenhavets strömmingar är eljest i stort sett bundna till detta område. I norra Kvarken och kring Åland övertvärar dock denna fisk havet mellan svenska och finska kuster. I vissa vikar och fjordar påträffas sill- och strömmingsformer, som är mer eller mindre stationära. Märkningen av sill och strömming vid svenska Syd- och Östkusten har även visat att de kan skifta flyttningsstråk och lekplatser. Sålunda har en vårlekande sill vid Västervik under nästa lekperiod 1 år senare anträffats vid Trelleborg och på motsvarande sätt har en leksill från Väddö, Uppland, 1 år senare lekt vid Blekinge.
Beståndsväxlingar: De oerhörda växlingar i sillbeståndet alltifrån långa perioder, då arten förekommer i massor, till andra, då den förefaller vara i det närmaste försvunnen, har förr gett upphov till ekonomiska hög- och lågkonjunkturer och en rik legendbildning. Orsaken till dessa fluktuationer torde främst vara att en viss årsklass eller serie av årsklasser p g a för lek och yngel gynnsamma omständigheter blir så enormt talrik, att den under en följd av år dominerar populationens sammansättning och ger upphov till ett mycket rikt fiske. Dynamiken kan liknas vid den som gjort fjällämmeln så berömd, men för sillens del blir konsekvenserna av en god årsklass långvariga. Sådana optimala årsklasser kan uppstå samtidigt inom geografiskt skilda lekområden. Det är främst beståndsfluktuationer hos Nordsjöns banksill, som gett upphov till upp- och nedgången i Västkustens sillperioder.
Kännetecken: Sill och strömming (=Östersjöns sill) är varianter av samma art. Dessa former har också betecknats som underarter, varvid sillen kallas för C.h.harengus och strömmingen för C.h. membras (om raser och populationer se även under Fortplantning och tillväxt). Arten skiljs bäst från skarpsillen på att ryggfenan börjar framför bukfenornas fäste samt att fjällen mellan bukfenorna och analöppningen icke är skarpkantade.Sillen förekommer i många former i alla Sveriges hav och är tidvis utan konkurrens den talrikaste arten. De skilda formerna kännetecknas av dels olika storlekar - Västerhavets sill brukar bli 23-30 och Östersjöns 15-24 cm - och andra morfologiska skillnader, dels av biologiska differenser som vår-, sommar- och höstlekare, olika lekområden osv.Vid Sveriges Syd- och Östkuster dominerar vårlekarna. Ibland kan betydligt mer storvuxna sillar och strömmingar anträffas i Stockholms skärgård och vid Norrlandskusten har flera på 30-35 cm tagits och vid Östergötland en på 38,8 cm (17 år gammal). En strömming från Åland vägde 0,66 kg, och en från Nordsjön 0,68 kg. Sillens normala vikt är 0,04-,02 kg, strömmingens mindre. Betydligt större och tyngre sillar rapporteras ibland men torde förväxlats med staksill eller majfisk.
---------------------
Utbredning: Norrut upp i Ishavet till 75° n br. Österut till Vita havet. Söderut längs Atlantkusten till södra Frankrike och Portugal, där bestånden tunnas ut. I Nordamerika kring södra Grönlands kuster och längs östra kusten från Baffins land till SydCarolina.
--------------------
Förekomst i Sverige: Runt alla Sveriges kuster.
Miljö, vanor och föda: Sillen drar omkring i stim längs kuster och ute till havs på varierande djup mellan ytan och 200 m. Ibland söker den sig till flodmynningar. Stimmen kan omfatta ca 500 milj sillar. Sådana stim kan vara mer än en mil långa och ett par km breda. På dagen går sillen ofta närmare bottnen, på natten stiger den i regel upp närmare ytan. Den följer härvid planktonets rörelser. Planktondjuren, särskilt smärre kräftdjur, fisklarver och blötdjur, utgör nämligen sillens förnämsta föda. Stundom jagar den dock även något större kräftdjur och småfisk. Sillen intar näring i huvudsak under sommarhalvåret. I Östersjön har övervintrande koncentrationer av strömmingar anträffats i Södermanlands skärgård under jan-april 1977 i så stort antal att fiskarna i vikt representerade 1/4 av hela den svenska Östersjöfångsten av strömming 1976. 1978 lokaliserades lika stora stim av övervintrande strömming vid Möja i Uppland och vid Bråviken i Södermanland och Östergötland.
--------------------
Flyttning: Förutom de vertikala förflyttningarna mellan övre och undre vattenlager företar sillen vandringar i samband med leken. Dessa är av stor omfattning och sträcker sig över väldiga havsområden men är ännu ej till alla delar kartlagda. Omfattande märkningsförsök har dock visat att åtminstone en del av den sill, som fiskas vid Norges västkust under vintern och våren, där den också leker, påträffas under sommaren vid Island. Vårt eget vintersillfiske är periodvis till stor del baserat på sill, som inkommer till Västkusten från Nordsjön, där våra fiskare före fiskegränsernas utflyttning fångar den på sommaren under namn av fladensill efter den förnämsta fiskplatsen. Fladen grund i norra Nordsjön. Kattegatts höstlekande sillar vandrar däremot in i nämnda område i juli-aug och leker där i okt, varefter de försvinner på senhösten, sannolikt ut i Nordsjön. De är numera sällsynta, och vårlekande sill dominerar här liksom ofta i Skagerack. Till västligaste delen av södra Östersjön har dock sillar genom Öresund vandrat från Kattegatt och i mindre utsträckning från Skagerack. Sålunda har i Bohuslän märkta sillar återfunnits i Kielbukten och vid Rügen samt vice versa. Dessa sillar utgör avkomma av vid Rügen vårlekande fiskar. Härifrån vandrar de norrut från maj-juni till sept-okt, medan återflyttningen från Skagerack och Kattegatt pågår under senhösten och vintern. Inom Östersjön har också längre vandringar konstaterats. Vårlekande strömming utmed Syd- och Östkusten upp till Ålands hav tillbringar sommaren och hösten i södra Östersjön, huvudsakligen öster om Bornholm. Flyttningen dit går mestadels väster om Gotland. Under senhösten återvänder dessa sillar norrut. Strömmingar från mellersta Bottenhavet förekommer både i södra Bottenviken och i Ålands hav. Bottenhavets strömmingar är eljest i stort sett bundna till detta område. I norra Kvarken och kring Åland övertvärar dock denna fisk havet mellan svenska och finska kuster. I vissa vikar och fjordar påträffas sill- och strömmingsformer, som är mer eller mindre stationära. Märkningen av sill och strömming vid svenska Syd- och Östkusten har även visat att de kan skifta flyttningsstråk och lekplatser. Sålunda har en vårlekande sill vid Västervik under nästa lekperiod 1 år senare anträffats vid Trelleborg och på motsvarande sätt har en leksill från Väddö, Uppland, 1 år senare lekt vid Blekinge.
--------------------
Beståndsväxlingar: De oerhörda växlingar i sillbeståndet alltifrån långa perioder, då arten förekommer i massor, till andra, då den förefaller vara i det närmaste försvunnen, har förr gett upphov till ekonomiska hög- och lågkonjunkturer och en rik legendbildning. Orsaken till dessa fluktuationer torde främst vara att en viss årsklass eller serie av årsklasser p g a för lek och yngel gynnsamma omständigheter blir så enormt talrik, att den under en följd av år dominerar populationens sammansättning och ger upphov till ett mycket rikt fiske. Dynamiken kan liknas vid den som gjort fjällämmeln så berömd, men för sillens del blir konsekvenserna av en god årsklass långvariga. Sådana optimala årsklasser kan uppstå samtidigt inom geografiskt skilda lekområden. Det är främst beståndsfluktuationer hos Nordsjöns banksill, som gett upphov till upp- och nedgången i Västkustens sillperioder.
No comments:
Post a Comment