Kännetecken: Torsken har längre nos än underkäke, 1 skäggtöm, vit buktande sidolinje, 2 analfenor, vilka sitter som pendanger till de 2 bakre ryggfenorna, och tvär stjärtfena. Längd upp till 1,40 m. Högsta kända vikt och längd i Atlanten är 51,3 kg resp 1,80 m. I Östersjön kan torsken nå 31,5 kg vikt (utanför Ystad) resp 1,22 m längd (vid Värmdö) och i Bottenhavet 25 kg resp 1,32 m. Som mycket sällsynta uppträder i Atlanten torskar med hud och kött orangeröda. Färgvarieteter har anträffats även i svenska vatten. Vid Västkusten kan den s k bergtorsken i tångbältet vara kopparröd eller brun, "ålgrästorskarna" grönaktiga och "sandbottentorskarna" ljusgrå.
--------------------
Utbredning: Norr- och österut till Spetsbergen och Novaja Semlja. Söderut till Biscaya. I Nordamerika längs Grönlands södra kuster samt utmed Canada och USA från Baffins land till Nord-Carolina.
--------------------
Förekomst i Sverige: Torsken finns i alla hav från Skagerack i väster till Bottniska viken i nordost, där den i Bottenhavet är regelbunden och tidvis ganska vanlig men i Bottenviken normalt sällsynt. Effektiv lek torde ej ske norr om Gotland. Östersjöns population har beskrivits som en särskild ras, Gadus morhua callarias, medan övriga svenska havsvatten bebos av G. m. morhua. Liksom sillen blir torsken olika stor i skilda områden, och Bottenhavets torskar kan ibland bli större än Skageracks (se ovan under Kännetecken). Ute i Atlanten når fisken dock sin största längd. Utöver dessa storleksförhållanden är arten uppdelad på biologiska stammar varav främst kan urskiljas två kategorier: den atlantiska, som företar årliga förflyttningar från och till lekplatserna, och den litorala, vilken håller sig inom begränsade områden mer eller mindre i kusternas närhet. Dessa olika torskstammar visar sinsemellan smärre morfologiska skillnader likaså i tillväxthastighet och könsmognadsålder.
--------------------
Miljö: Också torskens uppehållsplatser är av olika beskaffenhet för skilda bestånd, men över lag föredras vattentemperaturer på 2-8° C. Kustens torskar lever nära bottnen, tidvis i tångbältet, en annan grupp på de stora atlantiska havsvidderna. Torskens djupnivå växlar mellan 10-200 m men de den kan förekomma ned till ca 600 m likaväl som på decimeterdjupt vatten. I Östersjön är den främst en "djupvattensfisk" p g a salthaltsförhållanden. Den kan gå in i flodmynningars bräckvatten.
--------------------
Flyttning: Torskens förflyttningar gäller lek- och näringsvandringar. De tycks delvis dikteras av havsströmmarna, som i sin tur påverkar torskens bytesfiskar. Ett individ kan sålunda ett år ledas till en lekplats och ett senare år till en annan. I Östersjön flyttar den vuxna torsken mot vatten med högre salthalt och under vintern-våren mot varmare vatten. Näringsvandringarna i Atlanten följer ofta stimmen av sill och lodda. Sträcket går här fram på 200-400 m djup. Torsken kan färdas minst 30 km per dygn. Västkustens torskar vandrar ut i Nordsjön och tillbaka igen, varvid bestånden i södra Norges och Bohusläns kustvatten inte tycks blanda sig med dem i södra Kattegatt och vid Danmarks kuster. Östersjöns torskar torde förflytta sig blott inom detta hav med undantag av en population från ett område väster om Bornholm, vilken flyttar till Kattegatt främst via Stora Bält. Unga och delvis även äldre torskar från Ålands hav, norra och mellersta Östersjön vandrar under alla årstider men främst vintertid ned till södra Östersjön, där de vanligen kvarblir efter att ha lekt sydöst om Gotland, öster om Bornholm och i Gdanskbukten. Torskar i mellersta och norra Bottniska viken synes vara mera stationära. Torskar märkta i Ålands hav har anträffats också i Bottniska viken. Torskar från Islands farvatten har vandrat till Barents hav och västra Grönland.
--------------------
Vanor: Det är endast under leken som torsken förekommer i stora stim. Under jakt på sill drar torsken fram i övre vattenlager. På höstar och vintrar kan stora torskar jaga intill strandkanten, under vår och försommar gör mindre torskar samma sak. Ibland syns stjärten vifta ovan ytan, då torsken står vertikalt på huvudet undersökande tångens djur.
--------------------
Föda: Fiskar, särskilt sill, skarpsill, lodda, storspigg, simpor, tånglake och tobis, men även torskyngel samt bläckfiskar, kräftdjur, havsborstmaskar, ormstjärnor, musslor och andra i vattnet fritt svävande eller på bottnen levande djur. Även fåglar, t ex sillgrissla, har fångats. Ynglen förtär hoppkräftor och andra planktondjur. Småtorskar äter andra sorters kräftdjur m m.
No comments:
Post a Comment